När Elliot kom till världen...

Söndagen den 5 September (2 dagar efter BF) vaknade jag på morgonen
och allt var som vanligt.
Eller nästan, jag vaknade av något som skulle kunna liknas av två värkar
och sedan ingenting mer.
Gick upp och sen kom den där molande känslan i ryggslutet smygande.
Runt 10-tiden på förmiddagen förstod jag nog att det var värkar jag hade, dock oregelbundna. Det var alltifrån 7-15 minuter mellan dem och de var fullt hanterbara.
Jag tog Milton till lekplatsen och sen promenerade jag runt där :-).
Min syster Mia och Lowa kom, jag stekte plättar och vi åt lunch, då var det
ungefär 8-12 minuter mellan dem.
Mia tog med Milton till min andra syster och då började jag klocka värkarna.
Helt oregelbundna var de, ringde in till förlossningen och förvarnade dem för jag kände nog ändå innerst inne att det var på gång.
12-6-8-5-3 minuter mellan var det men de höll i sig i ungefär en minut.
Efter ett tag stabiliserade det sig och då låg de runt var 6:e minut,
då tog Stoffe Milton till mormor och jag packade det sista.
Jag gick och väntade på att vattnet skulle gå. Med Milton startade det hela så och jag trodde nog att det skulle göra det denna gången också - men icke.

Vi kom in till förlossningen vid 18.30.
Fortfarande kände jag mig helt ok, skojjade lite om att
"-Nu blir vi bergis hemskickade", detta var min värsta fasa.
Att komma in och få reda på att jag inte öppnat mig ett dugg.
Blev uppkopplad till CTGn med detsamma, tyckte värkarna klingade av och blev oregelbundna igen.
Dock gjorde de ont, mycket ondare än jag kunde minnas med Milton.
Blev undersökt efter en stund, fick veta att jag var öppen fem centimeter så det var bara att inse att här skulle man föda barn, bev inlagd klockan 19.00.

När Milton föddes hade jag smärtlindring i form av lustgas samt att jag duschade.
Denna gången ville jag försöka hålla mig till detsamma men efter jag blivit inlagd kände jag att jag ville upp och gå. Bad om en EVA-stol, Stoffe hittade en tv med friidrott på (sa jag att jag är världens bästa fru?) och där gick jag omkring.
Andades mig igenom varje värk medan Stoffe tittade på TVn och drack kaffe.
Lite komiskt tycker säkert många och slappt av honom att inte hjälpa till och stötta men så här ville jag ha det, hellre det än att han skulle stå vid min sida, tycka synd om mig och knåda i ryggslutet.
Alla är olika och jag kände att jag själv ville fokusera på värkarna och min andning och att han hellre pushade mig på slutet.

Vid 21-tiden skulle jag gå på toaletten, tyckte värkarna började bli kraftiga.
BM sa att det var hög tid för mig att svida om till fina sjukhuskläderna
(jag hade inte gjort det ännu) så det gjorde jag snällt.
Sa samtidigt till om att hon kunde förbereda lustgasen och det var nog tur för sen började värkarna bli rejält kraftiga.
BM sa att är man omföderska är värkarna kraftigare eftersom livmodern jobbar mer, däremot är oftast förloppet snabbare och den biten kan jag ju hålla med om.
Hade lustgasen inställd på lägsta effekt och det gick väl hyfsat bra.

Vid 21.45 ökades lustgasen på till 50/50 och då kände jag hur snabbt allting gick, jag kunde verkligen känna att värkarna hade effekt och att jag öppnades.
Här undersöktes jag igen och var då öppen sju centimeter.
BM ville vänta så länge som möjligt med att ta hål på hinnorna för att vattnet skulle gå. Hon tyckte det gick fort nog ändå och ville inte stressa bebisen.
Jag kände mer och mer att det tryckte på så klockan 22.53 togs det hål på hinnorna och elektroden sattes på bebisens huvud.
Nu var värkarna enormt starka.
Jag fick inte krysta heller utan fick andas mig igenom varje värk.
Jag glömde be om mer lustgas utan andades på med styrkan som jag hade.
Fick beröm för mitt sätt att hantera smärtan genom att andas genom varje värk.

Vid 23.18 fick jag (äntligen) krysta.
Med Milton hade jag krystvärkar i två timmar och bävade för att det skulle bli samma sak den här gången. Jag glömde hålla andan första krystvärkarna och både jag och Stoffe skrattade (!) mitt i alltihopa men sen så.
Jag vet inte hur många krystvärkar det blev totalt, jag tog nog i mest lite hela tiden för det kändes ju som man skulle gå sönder och samman där ett tag men 23.32 kom han ut och skrek med en enda gång och landade uppe hos mig.
Att det var en pojke det visste vi (eller så säkert man kan veta efter ultraljudet i vecka 18) och han var en kopia av Milton när han föddes bortsett från att han hade mer (och mörkare) hår på huvudet.
Apgar var 10-10-10 så det var en pigg och alert kille.

Därefter skulle moderkakan ut och sen fick jag sys med tre-fyra stygn. Jag var på gott humör och mitt största problem var kramper i benen :-).
Vi kom upp till BB vid 02.15-tiden, Stoffe åkte hem och jag beundrade underverket i ett par timmar innan jag dåsade lite och halvsov någon timme.

Så här efteråt kan jag ju säga att det (såklart) gjorde ont.
Allt gick så snabbt och vid krystvärkarna blev jag rädd att jag skulle gå helt i sönder för att värkarna var så starka men kroppen är helt fantastisk får man ju säga.
Inget jag känner att jag längtar tillbaks till eller skulle vilja göra igen men det är ju trots allt en magisk upplevelse.
Jag känner mig så himla nöjd med förlossningen, framförallt att den gick så snabbt.

Så här tre dagar efter mår jag bra.
Kroppen är bra på att återhämta sig. Jag är öm både här och där och magen har fortfarande inte kommit igång som den ska men tids nog så.
Ont i näsan efter att ha tryckt lustgasmasken med alla krafter jag hade ;-).
Jag känner att jag har mer ont efteråt den här gången men samtidigt åkte jag hem två dagar tidigare än sist och återhämtningen här hemma blir ju inte densamma som när man stannar kvar på BB.
Det är en så stor enorm befrielse faktiskt att vakna nu på morgonen och inte ha magen kvar. Eller jo - magen finns ju där men i liten annan (deg)form :-D.
Något jag inte anammade sist var knipövningar. Jag fick ett halvtaskigt infoblad på BB den gången men skrattade nog lite för mig själv. Den här gången har jag redan börjat så smått för det behövs efteråt.

Att bara sitta och titta på Elliot och försöka få ihop att man fött fram det lilla underverket, helt magiskt är det och upplevelsen slår nog allt här i livet ♥.

Ont, det gör ont....

Jaha.
Värkarna kommer men är heeelt oregelbundna.
Allt från fem till tio minuter mellan och sådär håller det på och de håller i sig mellan 30 sekunder och en minut.
Nu hoppas jag att de ska bli regelbundna.
Med Milton minns jag inte att värkarna gjorde så här ont innan
vi kom in till förlossningen.
Den gången gick vattnet och sedan åkte vi in rättså snabbt men jag minns inte att jag hade så här ont här hemma.
Man har väl förträngt känslan helt enkelt....

Det sista jag vill är att det avtar nu men det kan det lika gärna göra.
Tänker åtminstone packa det sista till väskan om en stund och ta en dusch ;-).

BF + 2 idag...

Gårdagen var minsann aningen seg.
Det känns att man är på övertid nu, ingen ork och liksom lite less på detta nu.

Det jag är mest bekymrad för är det här med Miltons dagis.
Han har inte varit där på sex veckor (!).
Jag var helt hundra på (hur man nu kan vara det) att bebisen skulle ha kommit nu och att han skulle "slippa" vara hemma längre med mig.
Nåja - han klagar faktiskt inte så mycket och i veckan som kommer ska vi ringa och fråga om han får komma dit och hälsa på någon timme på förmiddagen så att han får känna på det igen.
Anledningen till att han inte gått 15 timmar i veckan nu de senaste två veckorna är att jag är föräldraledig med honom och inte med bebisen (plockar av Miltons dagar), alltså får han (såklart) inte vara på dagis.

Ok - magen då?
Vaknade idag på morgonen av något som endast kan liknas vid onda värkar
(2 stycken), tänkte "Jippie" lite tyst för mig själv men sen - inget mer.
Nåja - jag håller tummarna för att det kommer igång inom de närmsta dagarna.
Det jag kände när jag vaknade kändes inte som förvärkar/sammandragningar utan detta gjorde ont på "rätta ställena" dvs även i ryggen och inte bara magen som blev hård.
Som sagt - håller tummarna - inte för idag för det är nog väl optimistiskt men närmsta dagarna åtminstone.

Solen skiner idag med och idag ska jag försöka ta mig ut lite, har man att göra
så går tiden lite fortare ;-).

♥ Hoppas ni får en fin dag ♥

BF + 1 idag...

Åh så drygt ;-).
Men men - inte mycket att göra åt saken.
Lika bra att fortsätta leta tecken och överanalysera och hoppas
att något händer - snart!
BF-dagen igår gick hyfsat ok ändå.
Åkte hem till Lena och Elias, dit kom även Linda och Lukas.
Barnen hade roligt och lekte och vi vuxna fick pratat lite.
På kvällen beställde vi pizza och sen intogs soffan - precis så som
en fredag ska vara.

Idag vet jag inte vad som händer, inget avancerat i form av promenader,
putsa fönster, gå i trappor och sådär - ingen lust och ingen ork,
bebis kommer när h*n vill ändå antar jag ;-).

♥ Hoppas ni får en fin lördag ♥

BF idag...

Vaknade när Stoffe gick upp klockan 5.26 och kunde knappt somna om.
Låg och tittade på klockan samtidigt som jag kände efter.
Nej - inte en endaste känning i kroppen ;-).
Milton är född 8.59 på sin BF-dag och vad är egentligen oddsen för att man prickar två?
Ändå är BF BF, den dagen man siktat in sig på och väntat på i mååånga dagar.
Nej - nu siktar jag in mig på morgondagen istället (jag vet att denna dag inte är över på långa vägar men ändå), 4e september är BF enligt sista mens så
man vet ju aldrig ;-).

♥ Hoppas ni får en fin dag ♥

Har inte så mycket...

...att skriva idag heller.

Jag och Milton har haft en lugn dag här hemma.
Städat och plockat, ätit glass och bara tagit det lugnt.
Ett ständigt molande i magen (som mensvärk typ) men inga bebis-tecken.
Nu står maten på spisen och ikväll blir det soffläge ;-).

Så trevligt att ni tittar in och undrar hur det går.
Som sagt blir uppdateringarna lite tråkiga men det finns inte mycket att skriva...

Bäst att uppdatera....

så ni förstår att ingenting har hänt ;-).
Har däremot inte mycket att dela med mig av.
Milton har lekt med några kompisar, jag har ont i kroppen och är trött.
Hoppas det inte är lång tid kvar nu - ett par timmar på stan känns i kroppen...

Dagen innan Milton kom kände jag mig helt ur form och "kass" i magen.
Inga sådana känslor ännu, man går ju och överanalyserar och väntar på samma förlopp som då fast man egentligen inte har en aning ;-).



♥ vecka fyrtio ♥





Sista magbilderna...

Att ställa sig framför kameran är väl ungefär det sista man känner för nu.
Dock är bilderna roliga att ha i framtiden....

Så var man inne i vecka 40, mindre än en vecka till BF.
Nu går man ständigt och känner efter och undrar när detta ska starta.
Inga känningar än så länge - det blir en lååång vecka det här.

Sista Besöket???

Idag var jag hos barnmorskan igen.
Hon är så himla bra.
Hon tyckte jag såg förvånansvärt pigg ut och alla värdena var perfekta.

Först hittade hon inte hjärtljuden på bebisen.
Jag hann bli rejält nervös men såg att hon såg lugn ut.
På tredje försöket hittade hon dem, bra mycket längre ner än vad hon tänkt sig.
De senaste dagarna har jag märkt att magen sjunkit.
Inte alls så ont under höger bröst/på höger revben som tidigare.
Igår kväll kände jag verkligen hur liten där inne liksom "borrade" sig ner.
Min barnmorska sa att bebisen nu ligger "vid utgången", mycket längre ner kommer h*n inte.
Känns bra, nu kan jag inte göra mycket mer än att vänta ;-).

Dagens blodtryck var 123/70, SF-måttet 35 (mitt på medelkurvan,
 +1 cm på 2 veckor)
och hjärtljuden 136.
Jag läste tillbaks häromkvällen hur det var i slutet när jag var gravid med Milton.
Jag mådde bra då också men hade lite ont de sista få veckorna.
Denna gången mår jag ännu bättre, jag vill tro att det har att göra med att jag faktiskt var i mycket bättre fysisk form inför denna graviditet och att detta påverkat. Jag längtar efter att komma i form igen och hoppas så att motivationen ska komma i höst.

Nästa besök hos barnmorskan är inbokat om exakt två veckor.
Hon trodde inte vi skulle "behöva" ses då och jag vill helst inte jag heller.
Det skulle i så fall innebära att jag gått en vecka över tiden och det finns inte i min värld just nu ;-).

Ensiffrigt...

Ok, kan man säga att det är nedräkning nu?
Nio dagar till BF.
Så roligt att så många kikar in här varje dag nu, statistiken skjuter i höjden ju närmare BF man kommer ;-).
Vaknade tråkigt nog med ont i halsen och grym trötthet i kroppen.
Har ägnat dagen åt garderobsrensning och bakning och däremellan
underhållit Milton.
Inga känningar i kroppen av att något skulle vara på g.
Buffningarna i magen är mer diffusa nu, barnet där inne har inte så mycket plats kvar nu känns det som.
Jag har haft jätteont i höger ben (någon nerv) nu ikväll.
När jag var gravid med Milton drogs jag med detta i flera veckor på slutet men denna gången kom det senare och jag hoppas såklart det försvinner igen.

Jag försöker uppdatera här varje dag nu så ingen ska behöva undra om något är på gång eller inte ;-).
Risken är bara att det blir lite småtråkigt emellanåt, det händer ju inte överdrivet mycket om dagarna.


Sex kassar med kläder rensades ut från min garderob idag.
Hmm...konstigt nog känns den fortfarande full, bara det att kläderna inte längre anfaller en när man gläntar på dörren ;-).

Så sakteliga...

...så börjar förberedelserna falla på plats.
Påbörjade ikväll packningen av BB-väskan samt Miltons (eventuella) övernattningsväska.
Har lagt in de nytvättade bebiskläderna i byrån och gjort vid på skötbordet.
Jag tror inte riktigt jag fattar vad som faktiskt snart är här.
Den lilla pessimisten rycker i mig och intalar mig att inte "ropa hej" ännu men man vill ju så gärna.
Jag känner efter i magen med jämna mellanrum så att liten där inne rör på sig och jag vågar liksom ännu inte ta allt för givet men om allt går som det ska så är den här lilla bebisen ute inom en snar framtid ♥.

Sängen som är bäddad likadant som inför Miltons ankomst.
De där Labanfigurerna får jag snart bryt på, de vill inte alls stå som jag vill
så de åker nog bort illa kvickt ;-).


♥ vecka trettionio ♥

Istället för att vara jublande glad över att det är så kort tid kvar så har jag blivit såååå less på detta.
Hur kan nästan en hel graviditet försvinna all världens väg och de sista veckorna kännas som en evighet?

Jag har haft det hur lätt som helst under denna graviditeten.
Inga krämpor eller direkt någon trötthet, får sova hela nätterna osv.
Igår var jag trött precis hela dagen och på kvällen fick jag världens halsbränna.
Jag vet ju att det kan starta precis när som helst nu men all tid känns som en evighet.
Lika förberedd och förväntansfull som jag känner mig, lika rädd och nervös är jag inför vad som komma skall.
Det jobbigaste är att inte veta när och hur det ska sätta igång.
Jag tycker om att förbereda mig och ligga steget före men när det kommer till detta känns det lite kört.
Två (till fyra) veckor kvar, måtte det inte bli fler än två...
Milton är född på BF och allt annat efter BF blundar jag för just nu.


Milton en dag gammal...

Känner mig lite låg men hoppas att det är väldigt tillfälligt...

♥ vecka trettioåtta ♥

Mindre än tjugo dagar kvar nu (och jag hoppas såklart det inte blir fler än så).
Nu börjar jag bli trött på det här.
Jobbigt att inte veta när det ska sätta igång och hur förloppet kommer vara.
Trött på att spekulera och faktiskt trött på att vara gravid.
Vi har varit iväg i två dagar och jag har sovit lite dåligt, varit lite nervös för att det ska sätta igång när jag inte är hemma (inget har tytt på det men känslan av att det är nära finns där).
Nåja - igårkväll tog jag tag i min BB-väska, åkte och köpte nappar, nappflaska och modersmjölksersättning.
Eftersom amningen med Milton var en katastrof och aldrig kom igång (efter tio dygn med pumpen vid min sida dygnet runt) så har jag inga som helst förhoppningar om att det ska fungera den här gången heller.
Denna gången tänker jag dock inte förstöra den första tiden med skrället till pump vid min sida.
Känner jag med en gång att det inte fungerar så blir det ersättning från start.
Många har väldigt starka åsikter om det här med amning och visst önskar väl alla att det fungerar men för mig gjorde det inte det sist.

Hur mår jag då?
Jodå - det knallar och går. Inte svullen, orkar fortfarande flänga omkring och promenera och umgås med familjen vilket är skönt. Sover dock lite dåligt på nätterna, drömmer mycket och bebisen i magen är väldigt rörlig emellanåt på nätterna vilket stör mig nu när h*n är så stor.
Nåja - jag ska inte klaga - det är så skönt att få må så här bra och få orka med.
Mina drygt sexton kilon plus känns i kroppen.
Jag känner mig stor och otymplig och längtar efter långa höstpromenader.
Så här står det på Familjeliv om denna vecka trettioåtta.


Vecka 38

Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg.
Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen.
Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar.
Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk.
Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång.
När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.
 
Barnet: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.

Inga förvärkar ännu här inte.
Då hoppas jag nu att jag tillhör den grupp som föder två till tre dagar tidigare ;-).


Bild på magen från min födelsedag i lördags.
Vecka trettioåtta (37+0).




♥ vecka trettiosju ♥

Nu börjar det närma sig (på riktigt).
24 dagar till BF idag.

Så här står det på Familjeliv om denna vecka trettiosju:

Vecka 37

Kroppen: Livmodern sjunker nu något och ger mer plats åt magen och lungorna.
I gengäld kan trycket på urinblåsan bli starkare och man måste kanske kissa oftare. Barnmorskan mäter tillväxten och lyssnar på barnets hjärtljud.
Normalkurvan för symfys-fundusmåttet ligger vid denna tidpunkt mellan 31-37.
Hos förstföderskor brukar huvudet snart fixera sig i bäckeningången.
Ligger barnet med stjärten neråt kommer man att vilja göra ett försök att vända barnet. Hos omföderskor är det vanligt att huvudet förblir mer rörligt innan det slutligen fixeras.
Gå gärna igenom förlossningsbrevet du har skrivit med din barnmorska och gör en avstämning.

Barnet:
Barnet fortsätter att lägga på sig hull, vikten kan variera mer nu, i början av den sista graviditetsmånaden är det vanligt att barnet väger omkring 2750 gram och huvudet är cirka nio centimeter i diameter. De resterande veckorna fram till födseln ökar vikten vanligtvis till 3000-3500 gram och barnets längd brukar hamna på mellan 47-50 centimeter.
Av någon anledning brukar pojkar väga mer än flickor och det andra barnet likaså.

OK - Förlossningsbrev har jag inte skrivit (och tänker inte skriva något heller).
Jag "tar det som det kommer" och litar helt och hållet på personalen som kommer att vara med (och Stoffe förstås).
När Milton kom till världen var jag "med" hela tiden och allt flöt på jättebra och (självklart) hoppas jag på något liknande den här gången ;-).

BB-väskan är inte packad (note-to-self - packa!).
Babyskyddet är testmonterat i bilen.
Bebiskläderna ska tvättas, skötbordet ska monteras klart och lite småsaker till ska införskaffas.

Jag mår bra!
Trodde inte jag skulle orka med så mycket som jag gör.
Ibland är jag trött men inte märkbart tröttare på grund av graviditeten.
I veckan har jag (tror jag) haft halsbränna ett par gånger.
Tror jag skriver jag eftersom jag aldrig tidigare drabbats av detta ofog.
Antar att det trycker på lite åt alla håll och kanter nu ;-).
Annars ömmar höger revben emellanåt, särskilt om jag inte sträcker på mig ordentligt.

Magen har sjunkit rejält.
Bebisen är mycket mindre aktiv nu där inne antagligen börjar det bli trångt.
Doch har h*n gärna fortfarande sitt rörelsepass runt 23-tiden på kvällen ;-)

Nu skickade jag Stoffe till Kvantum för att köpa jordnötsringar till mig.
Jag passar på att gotta mig in i det sista, godsaker blir det varje dag.
Är det inte godis och choklad så är det jordnötsringar och Ben&Jerry-glass
(testar mig genom smakerna där nu).



Vagnen...

Tro det eller ej men nu är vagnen körklar ;-).
När jag väntade Milton stod vagnen klar i veckovis/månadsvis innan han kom.
Det blir samma vagn även den här gången.
Liggkorgen är knappt använd, sittdelen är utsliten och vi tänkte först köpa en ny sittvagn så småningom men kommer istället bara att beställa en ny sittdel
(i en annan färg).
Jag är så nöjd med vagnen, den har varit kanonbra till Milton och kommer fungera lika bra ännu en gång.



Det här med att handla i massor orkar jag verkligen inte riktigt med
den här gången.
Är så glad för allt "det gamla" som faktiskt funkar fortfarande.

♥ vecka trettiofem ♥



Upploppet kvar ;-).
Var hos barnmorskan idag på kontroll.
SF-måttet låg på 31.5, hjärtljuden på 145 och blodtrycket var 124/65.
Bebisen är fixerad!!
Jag blev lite paff, trodde faktiskt inte det. Jag är dålig på att känna hur h*n ligger men på ultraljudet för två veckor sedan låg h*n på tvären och jag har inte känt av något särskilt tryck nedåt heller.
Nåja - nu ligger den där den ska och ska "bara" växa till sig lite till.
Milton var fixerad först i vecka 37, mitt SF-mått i vecka 35 med honom var 31.
Jag känner mig mindre den här gången (konstigt nog) men inbillar mig att jag var lite mindre innan jag blev gravid den här gången.


Gravid med Milton i vecka 35.

Jag njuter av att få må så bra som jag gör just nu.
Ingen foglossning, inte svullen och "orkar hänga med".
Även om jag får ont nu de sista veckorna så har jag fått må så himla bra
(ännu en gång) och det är så mycket värt.
Särskilt när man har en vild 3½-åring också att ta hand om...

I eftermiddags åkte jag och Milton in till stan.
Mycket shopping till bebisen har det inte blivit men idag valde Milton lite kläder och vi valde en filt tillsammans.
Han var eld och lågor bland alla bebiskläder (särskilt klänningarna som han ville köpa åt sig själv) och det han valde till sist var jättefint ♥.
Han frågar i princip varje dag nu om när bebisen ska komma och idag undrade han om han var storebror eller om han skulle bli det snart ;-).


♥ vecka trettiotre ♥




Veckans bilder tagna med mobilen (ursäkta den något dåliga kvaliteten).

Tiden går och snart har jag passerat graviditetsvecka 33.
Nu känner jag för varje dag som går hur magen växer och att det blir
mindre plats där inne.

Igår var jag tillbaks på Ultraljud för en kontroll.
Var (såklart) lite nervös för hur det skulle se ut.
Barnmorskan skulle kontrollera att moderkakan flyttat på sig i rätt riktning
(uppåt i det här fallet).
Hon började med att titta runt lite och stannade till på vissa ställen så jag fick titta. Jag tyckte det var svårt att se men när hon stannade till och klickade på skärmen och visade så såg jag.
Stor skillnad från rutin-UL eftersom allt var så stort nu.
BM lyckades visa mig hur bebisens ansikte såg ut liksom underifrån, från hakan sett och in i näsan (svårt att förklara) men jag kunde se hur näsborrarna rörde sig och näsan såg ut som Miltons, sådär lite platt precis vid nästippen.
Så kul att se ♥.

Allt såg bra ut och moderkakan hade flyttat sig i rätt riktning så det var inte tal om några ytterliggare undersökningar/snittbedömning.
BM skulle även mäta bebisen och efteråt la hon in de mått hon fick fram (huvud,höftben,mage) i datorn och jag fick se ungefär på kurvan hur stor den är.
Jag fick väl lite rätt i mina aningar att det är en något mindre bebis där inne.
Den ligger 8-9% under "snittet" och prognosen sa att den nu väger cirka 1945 gram (enligt prognosen i samma vecka är snittet 2121 gram).
BM sa att upp till 10% avvikelse på vardera hållet är helt normalt.
Milton var ingen "jättebebis", 49 cm lång och 3150 gram när han föddes.
Som sagt är detta endast en prognos och mycket kan hända nu de sista veckorna när det ska växas på för fullt där inne.

Känns skönt att veta att allt såg bra ut där inne och så roligt att få se det lilla livet en gång till.




♥ vecka trettiotvå ♥




♥ vecka trettiotvå ♥


Jag och magen idag i vecka 32 (31+0).

Idag är det 2 månader kvar till BF.
Känns både som en evighet men å andra sidan har denna graviditeten bara sprungit iväg.
Inga förberedelser alls är klara här hemma.
Visserligen är skötbordet och spjälsängen upphämtade från källaren men inte mer än så.
Ett par söta velourbyxor är det enda som är inköpt.

Jag mår superbra.
Bortsett från en "down-dag" tidigare i veckan när jag var trött av värmen och fick dunkande huvudvärk så är allt bra.

Bebisen mår (nog) bra i magen.
Det andra ultraljudet har blivit framflyttat så ytterliggare en veckas väntan blir det innan jag får se det lilla livet igen.
Denna bebisen är inte alls så livlig i magen som Milton var.
Den buffar mest på förmiddagen och sent på kvällen när jag lagt mig och annars är det lugnt.

2 månader kvar - dax att förbereda lite snart ;-).

♥ vecka trettio ♥


Magen idag 21 Juni i vecka 30 (29+2)


Dagarna, veckorna och månaderna går...
74 dagar kvar till BF.

I fredags var jag på MVC på glukosbelastning.
Så drygt att sitta där och uggla men vad skönt att få det kollat.
Ingen graviditetsdiabetes, proverna var bra.
HB låg på 118 - jag har lite dålig koll men BM sa att det var jättebra.
Jag äter inga järntabletter och känner mig pigg så jag litar på min känsla ;-).
Magen mättes och blodtryck kollades - tyvärr glömde hon skriva in mina uppgifter i boken - får be om det nästa gång.
Vikten kollades inte (skönt) - jag slipper gärna ställa mig på vågen.
Nu är det lite drygt två veckor tills jag ska tillbaks för ett nytt ultraljud -
håller tummarna att moderkakan flyttat upp tills dess.

Annars mår jag bra - mitt enda gissel är humöret emellanåt men
det kan jag leva med.
Jordgubbar i mängder och ett högt sockerintag håller mig på en dräglig nivå ;-).



Tidigare inlägg
RSS 2.0